« Tillbaka

Foto:
Joel

Genom skogens täta snår kan man skymta några ficklampors ljuskäglor fladdra. Ett par grenar bryts av när någon trampar på dom och då och då höra några glada och förväntasfulla tillrop. Ljusen närmar sig skogskanten och nerför stenröset kommer plötsligt fem neoprensälrar bärandes på väskor och fenor. Ombytet skedde från ljuset av bara ficklamporna, det gällde verkligen att hålla koll på grejorna så man inte skulle råka sparka ner något för den tio meter höga branten. Stegen som tar oss ner till vattenytan är inte fäst i toppen med mer än ett halvdant snöre och den skakar tillräckligt mycket när man klättrar ner för att man ska bli lite nervös. Men ner kommer man i varje fall. Jag chansade och slängde ner mina fenor i vattnet innan jag klättrade ner, de övriga bar ner sina. Som tur var hittade jag dom med hjälp av ficklampan. De som stog kvar på marken och såg ner på oss som redan hamnat i vattnet sa att det var en väldigt vacker syn att se tre ljuskäglor under vattnet.

Så småningom kom i varje fall alla ner i vattnet och vi påbörjade vår stillsamma nattdykning. Vi var först ute i lagunen, sen vid platån, flotten och 17-meterstunneln. En kuslig känsla infann sig i min kropp när jag simmade ner och tittade in i det mörka gapet. Det kändes som att när som helst skulle det komma en stor kalkbrottsfisk och bita mig i hälen. Men den sov säkert för jag kom tillbaka upp till ytan med alla hälar intakta.

Till slut hade vi fått nog av mörkerdyk, för stunden i varje fall, och började simma tillbaka till lagunen och stegen. Som sagt var det tur att man hade hållt koll på grejorna första gången man böt om. Det underlättade tillbakabyten avsevärt. Kläderna kom på smärtfritt och vi lyckades ta oss tillbaka till bilen även fast Roger var på väg att leda oss rakt ut i den mörka vildmarken.

/Micke