« Tillbaka

Foto: Anders Rickardsson

Det känns som jag lämnat mitt hjärta i Lysekil.

Hur ska jag skriva och berätta allt skoj och underbart som hänt, utan att det blir en flera timmar lång läsning? Bäst vore att låta tiden gå ett tag så man hinner glömma en del, men jag vill verkligen inte glömma.

Det var jag och Andreas från oss samt Anders från LAC som delade bil ner. Allt började med att vi kom så sent att vi fick kliva direkt ur bilen och i båten, och sedan fortsatte dagarna i samma tempo. Första tävlingen var Suunto-tävlingen där Andreas var en av dem som skulle dra sig ner och gissa djupet. Närmast 30m skulle vinna en D3. För att göra det svårt att mäta sig fram så skulle repet dras upp eller släppas något, beroende på vad domarna kände för. Andreas kom upp nöjd, föga anade han att han simmat 37m och därigenom satt nytt PB. Dator blev han dock utan.

När det så var dags för mitt efterlängtade vikingdyk, den enda gren där jag har en chans att klå Andreas, så hoppar han av! Muttrande över att inte få en chans att klå honom ärligt så hoppade jag i, dök 4,6m och blev diskad när jag kom upp, för jag råkade doppa munnen under tiden för protokollet. Attans!

Dagen efter var det dags för Sporasub-tävlingen och jag anmälde mig i sista stund, i hopp om att göra ett godkänt dyk i alla fall. Jag visste att jag skulle plocka sistaplatsen. Alla annonserade sina djup; 25m, 30m och vidare upp till 50m. Så kom frågan till mig och jag annonserade glatt 8m. Dyket blev godkänt och vad jag inte visste var att ett par Sporasubfenor lottades bland alla som gjort ett godkänt dyk, så gissa om jag blev överraskad på söndagens prisutdelning när jag kammade hem ett par fina bifenor! ”Då blir det inga mer kycklingfenor!” hojtade Andreas och jag hade tyvärr inget svar på det. Nästa överraskning blev att jag även fick pris för tävlingens grundaste dyk: en halsvikt på 1,7kg. Sebastian tyckte jag skulle ha den så jag ”kommer djupare nästa gång”. Det hade jag heller inget svar på, så det går utmärkt att täppa truten på mig, ni som tvivlat.

Alla fridykare bodde i samma kåk, eller i tält utanför. Det var rena kollostämningen med gemensamt kök, film på kvällen och små rum med våningssängar. Jag var snabb att ta underslafen då jag är en smula höjdrädd, men när Andreas hävde sig upp i sin säng och jag tittade på plankorna som böjdes väl mycket så tänkte jag att ”hoppas det inte blir min sista resa hit!” De där sängarna är gjorda för taniga konfirmander, inte fullvuxna neoprensälar!
En av nätterna lyckades jag få med Andreas, Klara och Emil ut till vattnet. Jag hade hört talas om mareld men aldrig sett det: Alger som lyser när man rör i vattnet. Det var inte så mycket den natten sa Klara, men ändå såg det ut som tomtebloss runt kroppen när man simmade. Andreas svepte med monofenan och såg ut som något ur en sagobok som flög i väg i stjärnregn. ”Det här är ju helt bisarrt!” sa han i en andhämtning, sen simmade han vidare.
Det var lite otäckt att svepa runt med ficklampa i det mörka vattnet och plötsligt se en äcklig, trådig brännmanet hänga där. De där krypen var en smula jobbiga må jag säga. Fy för brännisar. Både jag och Andreas blev brända över munnen under dagarna där nere. Dyka utan dräkt i kallt vatten är jobbigt, men i vatten med maneter… kommer inte hända igen.

Det gick bra för pojkarna i SM. Anders kom tvåa och Andreas trea. Andreas kom hem med två personbästa varav det ena i statiskt. Han fick oväntat en tillfällig tränare i Vladimir från Checkien och fann ork att ta 4.29. Anders var nöjd med sina rena dyk som satte honom 0,2 poäng efter segraren. Det motsvarar en sekund i statiskt. Det var ruskigt tight och spännande. Mycket bra jobbat av båda två!
Utöver tävlingar var det mycket minglande med fridykare från lite var stans. Ca 30 dykare från 7 länder tyckte jag mig se en siffra på. Kurt från Danmark var en väldigt sympatisk herre som gjorde bra ifrån sig på tävlingarna. Dock kanske han kommer bli mest ihågkommen för sitt vikingdyk, helt utan badkläder. Modig kille, det var som sagt gott om brännmaneter.

Den sista, och galnaste av de ”oseriösa” tävlingarna var lagstatiskt. I tre månader hade jag suktat efter att få mobba upp Sebastian ur vattnet sedan han stressat upp Anna på tävlingen här i Örebro. Nu var tiden kommen och psykningen pågick för fullt redan i huset. Väl i bassängen fick jag ihop ett lag på studs, bestående av domaren från tävlingarna och Rahel från Stockholm, då mina lagkompisar inte kunde komma ner till tävlingen. Domaren kom med det lysande förslaget att vi skulle hålla 30sek var och sedan ägna resten av tiden åt att tracka de andra. Gissa om jag nappade på den idén.

När Sebastian gjorde sin vändning började jag tjata tider var femte sekund. Jag hade gett mig på att han skulle upp! För er som inte träffat mig kan jag nämna att Andreas sagt att jag kan prata sönder tegelväggar och Anders sa att jag kan läsa hela bibeln på ett andetag. Så Sebastian fick öronen fulla, men lyckades ändå hålla runt 6 minuter. Av alla prestationer (flera svenska rekord) var det den som imponerade mig mest. Killarna på jobbet spekulerade idag huruvida Sebastian är döv eller ej. En kille trodde att han höll 6 minuter för han ville ta livet av sig på grund av mitt tjat. Nåväl, Sebastian erkände i alla fall att det varit jobbigt, så jag får väl nöja mig, men killen måste vara släkt med Stålmannen.

Nu måste jag avrunda texten, och då har jag inte hunnit skriva en bråkdel av allt skoj, alla knäppa kommentarer och själva känslan av ett fridykarhippiekollektiv, men det får bli en punkt nu ändå.

/ Tova (som kommer åka dit varje år)