« Tillbaka

Foto: Tova(bild:1,2,3,4,8,9,10,11,12) Micke(bild:5,6,13) Roger(bild:7)

Det är ett tag sedan Flotta blev färdigreparerad och jag stod på klippan och tittade ut i dimman på den. Hösten har kommit med besked nu. Snart har det gått 3 månader sedan jag Joel och Andreas stod på samma plats och undrade var vår flotte tagit vägen. 3 månader sedan vi hittade den grovt vandaliserad på andra sidan brottet.

Det såg illa ut. 18 av 30 golvbrädor behövde bytas, samt en tvärgående 2”4 balk på undersidan. Kranen var bortsliten och dumpad någonstans i brottet, samt att linan som flotten var ankrad i nu låg på botten tillsammans med bottenvikten. Frågorna har varit många: Vem? Varför? Hur?

Allt eftersom reparationerna fortskred så kom det fler frågor. Varför hittade vi kranen i ena änden av kalkbrottet och flotten i den andra? Varför har någon tagit sig tid att ta loss dunkarna, öppna dem och fylla dem med sten och vatten, för att sedan skruva på locket igen och sänka dem? Någon har verkligen tagit sig tid att förstöra flotten.

Tidpunkten kunde inte ha varit sämre för oss. Många var bortresta, så till en början fick jag göra ganska mycket själv. Jag köpte virke som jag transporterade i min beachbuggy (smidigt med bil utan tak när man ska köra 4m långt virke) och sedan var det bara att byta en planka i taget tills det var klart. Allt fick göras med flotten kvar i vattnet. Det verkade ganska omöjligt att få upp den över klippkanterna, men medan jag och Daniel försökte få dit en ny 2”4 underifrån, så kändes det som det varit lättare att släpa upp helsiket på land på något vis.

Snart vände turen och vi fick hjälp från folk runtomkring. Kaj som arrenderar marken bidrog med rep, wire, verktyg och tips. Mer wire hittades billigt och en ny bottenvikt dök upp som gåva från en herre vid namn Jörgen. Han hade läst om oss i tidningen och kände att han ville hjälpa på något vis. Familjer kom förbi och tittade på nyfiket medan vi grejade. En familj kommer jag komma ihåg så länge jag lever. Deras lilla gosse rusade fram till kanten och tittade ner. Så vände han sig om och nästan viskade hänfört till sin mamma: ”Titta! Det är såna där som dyker djupt, såna där fridykare!”

Sverker och Junkes fick upp kranen, Roger spikade dit kantlister, Mattsson fick tampas med spännband och skruvar på undersidan men den svåraste frågan kvarstod: Hur tusan skulle vi få upp repet till bottenvikten. Jag hade ringt Oxygéne och frågat om de hade dykare som gick så djupt och de hade de, men sa också att det är vansinne att dyka i så grumliga och okända vatten.

Vi funderade på att dragga men behövde få ihop folk till en sådan operation så dagarna gick. Så kom nyheten från Oxygéne att de skulle göra ett försök ändå. På första försöket hittade de inget rep, men de hade sett is-spettet vi tappat, så de visste att de var nära. De skulle återkomma..

Så där stod jag i dimman och tittade ut mot Flotta.

Bakom mig kom två tungt lastade hjältar på väg ut i brottets mörka vatten. I närapå obefintlig sikt skulle de leta efter vårt rep och hissa upp det med en flytsäck. De hoppade i vattnet och jag slängde till dem deras fenor. Strax var de på väg och jag själv hoppade i för att städa rent på flotten innan jag tog med den ut till dykplatsen. Lagom när jag städat klart och börjat simma ut så ropar pojkarna att de ska dyka. Det tog kanske 10 minuter för mig att komma fram och då såg jag en klarorange flytsäck strax under ytan. Det kunde väl inte vara vårt rep? I månader har vi suktat efter repet så det kändes för bra för att vara sant att det redan skulle vara uppe, men visst var det vårt rep. Pojkarna hade träffat ganska rakt på.

Jag säkrade linan men behövde hjälp att få loss flytsäcken. Det kirrade Mattsson med en del krångel. Knuten satt hårt med 100kg i ena änden och en stor flytsäck i andra. Vi knöt fast Flotta där hon hör hemma och simmade in till land igen. Tack till Anders och Robban från Oxygéne som trotsade mörkret!

/Tova